Med tårfyllda ögon.

Sett tårarna forsa ner för kinderna och frenetiskt hållt mig fast vid min älsklings skor. Hasat med honom fram till dörren där jag var tvungen att släppa taget. Tanken på astfalt som skrapas mot naken hud kändes mindre lockande. Så ja nu har han åkt hem till Stockholm och jag sitter och blickar ner i kalendern. 5 dagar. En barnlek?

Sitter och försöker trösta mig själv med lite starkt... Lite kaffe. NU börjar jag bli orolig igen. Jag tycker jag börjar ana den där känslan igen. Den där känslan jag skulle vilja lappa till så att den flög till helvetet och tillbaka för ännu ett slag och ner igen. Känslan av

Magkatarr!

Hur ska jag kunna få någon njutning med thé? Det är lika stimulerande som att räkna ut ett mattetal. Näe jag ska ta några klunkar. Stora klunkar innan värken och illamåendet börjar blossa upp än mer. 















Fram till tolv tänker de där kläderna inte lämna min kropp. Myser och gråter en haltvimme till sen får det vara bra (lägg märke till mitt skrubbade knä. Så går det när man dricker andra starkare saker än kaffe).