Ligger i sängen nergosad under täcket och bara myser. Har varit uppe en sekund och bryggt mig lite kaffe. Lyssnar på Kleerup och njuter...  Skönt med dagar som börjar så här. Dock hann jag titta ut en sekund när jag var uppe och solen är inte lika pigg som jag idag.

Nu över till något helt annat jag råkade fastna på:
Att ha barn och vara ensamstående kan jag tänka mig är ett tufft arbete. Att ha 14 stycken ungar och ensamstående är förmodligen... [värdeladdat ord]...




Det finns åtta små knyten i den magen. Kan inte ens tänka mig hur jobbigt det måste vara att bära den. Hon är ensamstående, boende i USA, och har idag 14 stycken små knoddar.  Hon har anklagats för vanvård och misskötsel vilket jag faktiskt kan förstå. Det tordes vara nästintill omöjligt att ensam ta hand om så många barn och detta samtidigt som ett hem skall skötas. Jag tycker presonligen att en familj på fem personer är relativt stor men det är ju ingenting emot detta. Nej tack och hej jag har satt min gräns vid 3.
Hörde ett samtal häromdagen där det diskuterades att personerna i fråga inte vill få barn efter trettio med risk för att bli gamla mammor. Jag förstår deras tänk och tycker inte det är fel i, att om man nu känner sig mogen, skaffa barn tidigt. Min mamma var själv 18 år när hon födde min bror och både hon och min bror kunde inte vara bättre förebilder. Men jag själv står så långt i från detta. Tror nog det beror på att jag fortfarande ser mig själv som ett barn + att jag ju ska hinna att skapa mig en karriär som.. haha... ja något :)

Med detta sagt: Lev väl

(Bild: http://www.aftonbladet.se/wendela/barn/article4608054.ab)