Jaha då var det söndag. Söndag som i idag åker Thomas till Stockholm och vi får inte ses på två veckor- söndag. Tråkigt. Man längtar ihjäl sig tills man får ses nästa gång. Men det är värt det, så värt det.  När den ena är tvungen att åka iväg en eller två veckor får man lite ensamtid men kan samtidigt se framemot vad som komma skall. Man känner sig lite nykär igen.  
Men nog är det ändå skönt att distansen tar slut efter jul. Då blir det storstadstös av den här lilla fisen. Se det finns ändå ett litet ljus i tunneln. Å ena sidan ska det bli skönt att flytta upp men å andra känns det lite vemodigt att behöva fly södra delen av Sverige där jag levt 23 år... Usch 23 år... till Stockholm. 
En positiv aspekt är att jag har flera polare där uppe så jag kommer inte sitta helt själv handfallen på golvet och gråta när jag väl flyttat upp.
Jag måste ändå erkänna att jag hellre hade placerat mig i Göteborg, den av de storstäder jag älskar mest. Men men livet handlar om uppoffringar, right? Lite synd bara att T är stationerad och jobbar i Stockholm. Men jag tror att om man väl lär känna staden kan man kanske faktiskt lära sig att uppskatta den. När den dagen kommer, antar jag, att en slags eufori kommer infinna sig. Det gick vägen...