Jag började precis skriva på ett riktigt argt inlägg, men ångrade mig. Satte mig ner och försökte sansa mig en aning. Mitt hjärta gråter floder åt den sjukvård vi idag har och hur allt sköts. Jag har haft alldeles för dåliga upplevelser men idag var det inte långt ifrån att tårarna började rinna på mina kinder. Min älskade älskade mormor. Hon bor uppe i Nyköping och allt jag vill är att åka upp krama henne och aldrig släppa taget. Det hela började för några dagar sedan:

Mormor känner att något biter till henne på armen. Ett tag efter upptäcker hon tusentals små utslag på hennes ben. Hon åker in till sjukhuset för att få en diagnos. Läkarna skakar på huvudet säger vi har aldrig sett något liknande. Dom skickar hem henne (!!). Dagen efter ringer de från akuten och säger till henne att åka in så fort som möjligt. Hon åker in. De pratar. Dom tror att det är blodförgiftning. När de sitter där och pratar börjar det störtblöda ur hennes knogar utan någon som helst anledning. Fingret börjar också blöda. De tror att det är blodförgiftning. Dom skickar hem henne (!!) fast med kortison... utifall att.... Blodkärl fortsätter spricka på mormor och hon blöder utan någon som helst anledning.

Igår ringde de från akuten... igen. Kom in så fort som möjligt. Skynda dig!!! Mormor blir givetvis orolig. När hon kommer in har dom kommit på vad det är. Harpest.... Harpest med blodförgiftning! En, EN mygga hade stuckit henne och överfört denna pest och detta tillsammans med blodförgiftning. Ja jag gråter åt sjukvården att de skickade hem henne när de trodde att hon hade blodförgiftning och när de såg hur dålig hon var. Men jag är evigt tacksam den doktor som gav henne kortisonet, för utan det hade hon inte levt idag. Pesten var livsfarlig och hade hon väntat några enstaka timmar till hade hon inte varit vid liv idag!