Det är jättejobbigt att han är flera tusen mil härifrån (nästan i alla fall). Vill bara bli omhållen och klappad på. Jag längtar något grymt till i morgon då vi får ses igen. Trodde aldrig att jag skulle vara en utav två individer i ett distansförhållande. Har alltid trott/tänkt/tyckt att det är dömt att misslyckas med ett förhållande på distans. Men jag trillade dit och det gjorde jag stort. Om man får ses varje helg är det faktiskt inte så värst jobbigt (speciellt när jag vet att det är tillfälligt och att vi snart kommer leva som normala. Högst ett år kvar). Båda har skola på vardagarna och en massa plugg att sköta. Man är uppe i allt annat. Jag går och längtar på vardagarna att det ska bli helg. När man väl ses sen är det värt det. Jäkligt mycket värt det. Ååå, jag känner mig som en tonårstjej igen. Det är det här med bakfylle-gose-sjuk.. Det finns och det är jobbigt när man inte har sin bättre hälft här. Låt det bli morgon snart.

Snart kommer Emma hit (en av tokstollarna) och det blir filmkväll. Det känns som att det är söndag pga att vi drack skumpa igår. Då ska dagen i sig behandlas som en söndag med, dvs med film. Boogeymannen eller på engelska (som låter lite fränare) The Boogieman (okej stavningen kan vara något klanderingsvärd). Har sett den innan, men vi orkar inte gå och hyra någon annan och de andra har inte sett den så, jag viker mer än gärna ner mig. Själva filmens 'braighet' kan väl diskuteras. Drar mig till minnes att den var mindre bra, lite komisk på sina ställen. Nu ska jag slänga mig på soffan och vänta på att det blir morgon.